Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har i mål nr M 10625–24 den 21 januari 2026, rörande utrivning av ett vattenkraftverk, tydliggjort de begränsningar som gäller för sakägares rätt till ersättning när en vattenanläggning rivs ut. Domen ger vägledning om hur 31 kap. 19 § miljöbalken ska tolkas, särskilt i fråga om marknadsvärdeminskning till följd av förlorad vattenspegel.
Bakgrunden var att verksamhetsutövaren, inom ramen för en omprövning för moderna miljövillkor, medgav att verksamhetens tillstånd skulle återkallas och att en damm skulle rivas ut. Berörda fastighetsägare yrkade ersättning för bland annat minskat marknadsvärde på fastigheten, förlust av möjligheten att nyttja dammkrönet som bro, samt skada kopplat till en brygga som skulle bli obrukbar.
Enligt miljöbalkens bestämmelser ska den som river ut en vattenanläggning betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av en bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för en sådan förlust av förmån finns dock endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal som träffats i samband med anläggningens tillkomst. Ersättning lämnas i sådana fall endast för kostnader orsakade av förlusten av förmånen (se 31 kap. 19 § miljöbalken).
MÖD konstaterade att ersättningsskyldigheten enligt 31 kap. 19 § för den som river ut en vattenanläggning är något begränsad i förhållande till vattenverksamhet i allmänhet. Endast skälig ersättning ska utgå och endast skador som orsakas av bestående ändringar i vattenförhållandena anses som ersättningsgilla.
Med hänvisning till uttalanden i förarbetena (prop. 1981/82:130) skiljer MÖD mellan intressen knutna till vattenbyggnaden som sådan – exempelvis vägförbindelser över dammen eller estetiska värden – och intressen som är kopplade till anläggningens inverkan på vattenförhållandena, såsom behovet av att flytta bryggor. Endast den senare kategorin kan ge rätt till ersättning.
MÖD bedömde i målet att ett minskat marknadsvärde endast bestående i förlorad vattenspegel och där någon faktisk skada inte uppstår på fastigheten, inte är en sådan ren förmögenhetsskada som kan ersättas enligt 31 kap. 19 §. Att tillåta sådan ersättning skulle dessutom kunna leda till omfattande anspråk och i praktiken tvinga verksamhetsutövare att behålla dammar av kostnadsskäl – i strid med lagstiftarens intentioner. Verksamhetsutövaren befriades följaktligen från skyldigheten att ersätta fastighetsägarna för marknadsvärdeminskningen.
Även yrkandet om ersättning för förlust av möjlighet att använda dammkrönet som bro avslogs. En förlust av förmån ersätts endast om den har tillförsäkrats i tillståndsdom eller avtal vid anläggningens tillkomst. Någon sådan rättighet var inte visad. Däremot bedömde MÖD att skador till följd av att en brygga behöver flyttas på grund av sänkt vattenstånd är en sådan post som enligt 31 kap. 19 § miljöbalken kan ersättas, i den mån det är skäligt . Eftersom bryggan förlorade sin funktion genom sänkt vattenstånd utgjorde detta en ersättningsgill sakskada avseende de nedlagda kostnader som blir onyttiga i och med att dammanläggningen rivs ut. Beloppet var i sig otvistigt.
Alrutz’ Advokatbyrå har mångårig erfarenhet av att bistå i tillståndsprocesser avseende vattenverksamhet. Du kan läsa mer under vårt verksamhetsområde vattenrätt.
